Ögonblick i tiden

Smältis....

2012-03-01T12:22:00.001+01:00

Funderar på att lägga ner bloggen. Eller börja med en helt ny. En färsk blogg, en sådan som andas liv. Eller gör min det redan? Inte vet jag? Känns som om det kanske är dags för en nystart.....

En liten bild från dagens promenad med vovven kommer i alla fall här......

..... och visst är det underbart med isen som smälter, när vårens solstrålar värmer på. Tycker ni inte?

Korvstoppning....

2012-02-28T12:11:00.001+01:00

Jaha... tänkte skriva några rader, men det verkar bara som om det är korvstoppning i hjärnan och jag får inte ut någonting. Så..... resultatet blir väl istället att lägga ner detta försöket och krypa ner under kedjetäcket och vila. Får väl se om jag orkar med några rader i boken jag läser kanske? Innan jag glömmer av vad den handlar om.....

Sköt om er ni därute <3

Jag kan inte leva....

2012-02-22T17:57:00.003+01:00

Jag blir bara så enormt ledsen. Jag ska säga vad jag tycker. Jag ska säga vad jag känner. Jag ska öva mig på att uttrycka mina känslor. Och sedan, när jag väl ska till att göra det, då är det tydligen bara jobbigt att ta emot det. Fast det hör till min vårdplan. Jag blir så trött. Jag blir så ledsen, för hur jag än gör med allting så blir bara fel. Allt blir bara fel. Och det är mitt fel, som inte kan vara fu*****ng normal. Jag vet inte hur jag ska va........ någonstans. Känner mig pissvärd överallt, utom hos min sambo <3, men annars är jag inte vatten värd. Om jag inte sätter på mig en mask..... Förbannade jävla skit säger jag bara!!!!!!!!!!

Hatar mig själv och vill bara vara destruktiv på alla sätt det går. Jag vill, men vill inte. Men vad har jag för val??? Känner mig som en bomb som snart exploderar om jag inte för ut ngt och hur ska jag få ut det, när det känns som om jag hela tiden måste ha masken på. Dessutom är jag livrädd för att få ut det. Och jag BEHÖVER ha någon vid sidan NÄR jag får ute den. OM jag klarar få ut det.

Jag vill inte mer nu, och den känslan växer sig starkare för varje dag. För varje timme. Jag vet inte hur jag ska klara av att leva, när jag inte ens klarar av att hantera mig själv.... i vardagen. Tiden är snart ute.................

Kedjetäcke...

2012-02-19T15:34:00.002+01:00

Jag fick lite frågor angående kedjetäcket jag nämnde i förra inlägget. Ett kedjetäcke har samma princip som ett bolltäcke, samma tyngd och samma funktion, men med kedjor insydda istället för bollar. Hade ett bolltäcke förut, men det fick inte alls samma effekt på mig som kedjetäcket. Det sluter om mer skulle man kunna säga och jag känner mig mer inbäddad. Det är skönt. Hur lång tid jag använder det är från gång till gång. Ibland några minuter, ibland nå´n timme eller flera, men jag försöker använda det ofta då jag känner det är något som är bra för mig. Ska ju vila som sagt, gärna efter maten. Täcket ska ju ha en lugnande effekt samt stärka kroppsuppfattningen. Så ja.... det är nog det enda jag har att berätta för tillfället. Någon mer som provat på kedjetäcket?

Vila.....

2012-02-15T14:23:00.001+01:00

Det känns som om jag kommer rasa ihop som ett korthus snart. Det känns som om benen knappt bär mig och det som om ögonen faller ihop av trötthet i vilken sekund som helst. Och, nej, det är inte för att jag inte ätit tillräckligt för det har jag. På riktigt.

Kanske borde jag lägga mig under kedjetäcket en stund. Försöka vila. Försöka samla kraft.... för att orka fortsätta.... fortsätta leva.....fortsätta överleva. Kanske skulle jag försöka läsa lite i en bok jag börjat läsa? En biografi, med korta stycken och lättläst, vilken åtminstone ökar mina chanser att komma framåt ännu några sidor. Lättare sagt än gjort när min hjärna vill fara iväg på egna strapatser (utan min tillåtelse!!!), men jag kan i alla fall försöka. Försöka hålla mig närvarande i det jag gör.....

.....Soffan, kedjetäcke och bokläsning en stund då... om jag nu orkar hålla ögonen vid liv..... Annars får jag helt enkelt bara fokusera på att vila.....

Väntrum....

2012-02-13T19:14:00.001+01:00

Ännu en gång har jag blivit varse att knölar i brösten faktiskt kan vara ofarliga. Men så klart att man är lite osäker ändå..... Trodde inte jag skulle få en tid förrän om 3 veckor! Men mottagningen ringde mig i morse och tydligen hade de satt upp mig på snabblistan, och dessutom hade de fått ett återbud så det var bara att slänga sig iväg....., och frukosten fick liksom åka med lite i farten. Känns såååå skönt att även denna knölen var ofarlig. Men inget roligt att få brösten manglade i alla dess möjliga vinklar, stucken i och tjeckad med ultraljud. Men nu är det utrett och tjohoooo säger jag bara!!!

.... Satt där i väntrummet och tänkte att ja, "detta kan vara ett glädjens väntrum och det kan också vara ett dödens väntrum". En äldre herre gick och vankade och var märkbart orolig över sin fru som var inne på undersökning. Det blev så tydligt att det är fler än just den drabbade som drabbas. Likadant är det ju också med psykiska sjukdomar. Det är så många i ens omgivning som påverkas. Skillnaden är, att när man fått besked om en knöl som inte är någon cancerknöl, så kan man själv OCH de anhöriga släppa det och gå vidare. När det gäller psykiska sjukdomar är det tyvärr inte så lätt alla gånger. Tänk att som anhörig, ständigt "behöva vara på sin vakt", oroa sig och inte veta när allt kommer bli bra eller åtminstone bättre för den man älskar och tycker så mycket om. Och dessutom veta, att ingen operation i världen hjälper...

.....Även om det är ett helvete att vara den som är sjuk, så är det nog inte alltid så lätt att vara anhörig heller. Och det oavsett, vilken sjukdom ens älskade har drabbats av. Det krävs säkerligen en hel del styrka.... och mod.... för att orka. Och trots att kanske hoppet sviker inom er vissa stunder, samt låter dödens tankar eller kanske ska man säga livets tankar (för döden är ju också en del av livet) göra intrång, ...... och ni kanske känner er svaga, och maktlösa,...... så hoppas jag ändå att ni emellanåt kan känna hur värdefulla och starka ni är.

Ni nära vänner, släktingar, och / eller vårdpersonal, ni beyder mycket! Ibland räcker det med en kram, eller en blick som talar om att "du är inte ensam". Ibland behövs inga ord. Bara att veta att du finns eller att någon finns där...... det hjälper och det värmer. I själen. I hjärtat. Det får, åtminstone mig, att orka lite till och lite till..... Jag är inte helt själv, även om det i svåra stunder kan kännas så! För så är det verkligen ibland....., när man tappar tron, när man tappar hoppet. Då känner jag mig totalt ensam, en känsla som också kan upplevas som väldigt skrämmande....

Men NI som finns där, NI ger oss näring till livet. TACK <3

Våfflor....

2012-02-10T23:16:00.001+01:00

Helt plötsligt blev jag så enormt sugen på våfflor.... Tur jag inte har något våffeljärn, för då hade det gått ännu mer åt fanders.....

.....

2012-02-10T22:44:00.001+01:00

Varför klarar jag ingenting? Jag har en vilja av stål och jag försöker fokusera mot rätt mål, mot rätt väg och ändå.... ändå misslyckas jag gång på gång.Varför??? Varför är mitt psyke inte starkt nog att stå emot det mörker som lever inom mig? Känner mig som den mest svaga och patetiska människa i hela världen just nu. Skit säger jag bara.....

Hoppas jag vaknar upp till en bättre värld i morgon....

Skitdag.....

2012-02-09T16:53:00.001+01:00

SKIT, SKIT, SKIT, SKIT, SKIT!!! Jag vill inte vara sjuk, men jag klarar inte av att vända allt i en handvändning. Jag inser det och samtidigt så blir jag så enormt arg på mig själv för att jag faller. Och idag föll jag rejält. Och det känns som att det inte är över än..., det känns som att jag inte är färdig... Hets, hets, hets!!! Kan ju fan inte gå in i en affär själv utan att allt ska braka åt fanders. Aja baja mig för att gå in i affärer när jag känner att hetsmonstret lurar där bakom mig, i hopp om att sätta in en stöt så fort han får möjlighet. Blir så trött på mig själv...... jag visste ju......

.....Och som om inte det skulle räcka så har jag fått en knöl i mitt bröst, IGEN!!!! Upptäckte den igår kväll. Av någon märklig anledning fick jag för mig att känna efter knölar nästan mitt i natten. Är det nå´t jäkla omen eller???? Och väntetiden för att ens få komma och göra mammografi och biopsi är minst 3 veckor. 3 veckor!!! Ska jag gå och vara så här nojig i 3 veckor????!!! Är det ett skämt eller?????!!!! Jag blir så trött.

.....Jag vill inte få bröstcancer i tidig ålder. Min mamma fick det, och jag vill inte hamna där jag med. Är så orolig för att det är något mer än bara en ofarlig knöl. Jag vet hur det kan sluta. Hon lever inte idag, och jag vill inte bli en kopia.....

Att få stöttning...

2012-02-08T19:12:00.001+01:00

Middagen är nere och gottar sig i magen. Men själen gottar sig inte. Själen gör ont och den så påtagliga mättnadskänslan är så obehaglig så jag bara vill skrika rätt ut!!!... Och snart ska jag dessutom trycka i mig mitt kvällsmål. DET, och varken mer eller mindre. Kl. 21.00 ringer BS igen. Ska klara av att vara snäll mot mig själv fram tills dess. En stund i taget är det som gäller nu. Så fint stöd BS ger mig. De gör verkligen allt för att jag ska klara av att överleva OCH att leva. Gulliga gulliga de. Jag är tacksam <3

Att härda ut.....

2012-02-08T16:39:00.001+01:00

Ännu har jag klarat dagen utan hets. Jag har faktiskt klarat alla mål idag perfekt. Mycket tack vara min kp på dsv, men i alla fall.....Tralalalala vad jag är glad över det idag.....

....Men nu gäller det att härda ut resten av kvällen också. Känner att hetsen är mig i hasorna. Matmonstret drar och sliter i mig, försöker få mig till att baka, eller åtminstone till att blanda smeten.... Ja, ni vet hur det är, ibland hinner det liksom inte ens bli till en kaka innan det når munnen. Aja, baja mig och fy sjutton, om jag nu inte står emot!!!!....

....... har försökt att leda bort tankarna på annat. Har varit ute med vovven i 1 timme, i hopp om att ångsten skulle lugna sig, men nä då.... den sitter ta mig sjutton där den sitter..... arghhhh.....Det vill säga, orubblig.... och mörk. Orubblig... och tung. Men jag vet ju också att det inte blir bättre i långa loppet om jag hetsar. Nä, det blir det inte. Det blir inte heller bättre om jag svälter mig själv, och ändå, är det på något konstigt sätt något av dessa beteenden som känns som det enda rätta. Visst är man bra konstig ändå? Jag önskar mig en trollstav, som kunde trolla mig frisk. Eller åtminstone en liten trollformel..... är det någon som kan den??

Vill bara snäll mot mig själv idag, på alla sätt, men jag vet inte om jag klarar det. Vet inte om jag klarar stå emot självdestruktivitetens rop, eller snarare skrik efter lindring. Lindring, i vilken form som helst. Jag verkligen hatar när denna känslan kommer. Jag hatar den..... för den är så stark.... och farlig, OM jag faller för den.... Tack och lov för att BS kommer om 20 minuter :), vilket dessutom innebär middag :( Jösses... säger jag....

Det lilla...

2012-02-08T08:19:00.004+01:00

Snart blir det dsv, och frukost, SÅKLART!!! Klarade mig ifrån att hetsa igår, och shit vad nöjd jag är. Det går åt rätt håll, wihiieee!! Visserligen går det väääldigt sakta framåt, JA, det gör det. Men det går åtminstone åt rätt håll och just nu är jag såååå enormt glad för det lilla :)

Hej hopp...

2012-02-07T15:19:00.003+01:00

Hej hopp, idag ska jag smälla matmonstret på nosen :) Ska ni?

Ideal....

2012-02-05T23:12:00.000+01:00

Jag blir så ledsen över att se hur allt fler, och allt yngre människor, de flesta tjejer, svälter sig själva till total oigenkännlighet. Det gör ont i hjärtat på mig och jag vill rusa fram till dem, ruska om dem och tala om för dem att deras beteende fördärvar dem för evigt........

......och när jag sist stod i träningslokalens omklädningsrum, då kom ett helt tjejlag inspringande. I samma anda hör jag hur en av flickorna utbrister med hög stämma "ÅH, DET FINNS EN VÅG HÄR"!! Det gjorde ont i mig och jag kunde inte låta bli att tänka "NEJ gode gud, låt inte hon vara en av mig". Jag sneglade lite smått upp mot henne, och hon var mager, så mager... Med det, är det inte sagt att även hon måste blivit fånge i ätstörningens klor. Men tanken kom och ibland känns det som att det inte är helt obefogat. På något sätt så känner man ofta igen sina jämlikar genom små, små tecken. Tecken som kanske inte andra ser. Men tecken, som vi ätstörda personer känner igen. OM man har sjukdomsinsikt. Annars väljer man nog att se bort. Det har i alla fall jag gjort, på den tiden då jag vägrade att se mina egna problem. På den tiden, då jag låtsades att jag var som vem som helst, att jag bara åt lite frukt på en hel dag, och att det var heeeelt normalt!!.......

.....Men nu har jag kommit längre. Det är INTE normalt att äta enbart lite frukt under dagen, och det är inte normalt att vågen är "det bästa som finns" under ett träningspass. Det borde vara träningen som är det bästa. Jag känner så väl igen mig i flickans uttryck vad det gäller vågen. Men jag blev också lite förbaskad när jag hörde henne, och jag fick impulsen av att jag ville rycka bort vågen, slänga den ut ur omklädningsrummet, bort från henne.... så fort bort det bara gick. Fattar verkligen inte varför det måste finnas vågar överallt!!! Om man kämpar med att klara sig ifrån att ställa sig på vågen på hemmafronten, så nog sjutton blir det då ännu mer lockande att ställa sig på vågen när man kommer till träningen istället. Den står ju bara där och väntar för sjutton!!! Alltid hittar man ursäkter, sjukdomen hittar ursäkter.... åhhhh.....Någon mer som känner igen sig?? Detta är mig i ett nötskal....

....Jag faller dit, och jag vill inte att andra, ska fortsätta gå i samma fälla. Kanske anser en del att det är upp till var och en om man vill ställa sig på vågen och att det inte är tvunget, och det är på sätt och vis också rätt. Men det jag reagerar på är att hela vårt samhälle fokuserar på mat och vikt, i alla dess former. Ett fokus som hela tiden säger, att "Ät det här så blir du smalare = du blir bättre och mer perfekt. Träna så här, så du kommer i bikinin i sommar... bla, bla, bla....." Ett fokus som sänder ut signaler som att "du duger bara som du är OM du har en kropp som är perfekt", dvs en kropp, som på bilder i kvällstidningen, är retuscherad till döddagar......

Jag vill tala om för tjejerna att det bara kommer bli värre om de fortsätter svälten. Jag vill tala om för dem att lyckan inte sitter i kilona. Men äs tror det. Sjukdomen tror det....... och vem minns inte det där lyckoruset som kommer när man förlorar några kilon den första tiden av svälten?? Men tillslut försvinner den där första, härliga känslan och man blir aldrig nöjd. Euforin över vad man klarade i början är svår att återuppnå, och allt kommer tillslut fallera totalt. Om man inte slutar i tid......, och tillslut vet man inte ens när den där tiden passerat. Man tror man har kontroll, men man tappar all kontroll. Det kan säkerligen upplevas av andra, att som anorektiker är man stark och har full kontroll, och på ett sätt har man det. Men det är nog det som också är sjukdomens svaghet. Anorexi utstrålar kontroll. Bulimi, utstrålar istället brist på kontroll, men egentligen är ju båda delarna av sjukdomen lika mycket brist på kontroll. Man tappar kontrollen att leva oavsett vilken sida om ätstörningen man hamnat inom. Båda sidor av sjukdomen är lika farlig, lika allvarlig.

Jag har varit sjuk så enormt länge och jag vet inte längre om jag någonsin kommer ta mig ur det här om jag ska vara helt ärligt. Jag önskar ingen annan detta helvete, och jag önskar att jag hade styrkan, att jag hade modet att bara klara av att leva. Att jag klarar av att finna lyckan inom mig, för den sitter inte i kilona. Den sitter inte i maten. Den sitter inte i prestationen. Den finns inom My. Och jag kan med hjälp utifrån, och med hjälp av en underbart go sambo göra allt för att finna ro. En ro i livet....., en ro i att jag faktiskt lever idag..... Jag kunde varit död. Ja, det kunde jag. Men jag lever och jag kan fortsätta göra fler bra val så jag fortsätter min livsresa. För visst klingar det bättre i öronen med en livsresa, än en dödsresa?... Men jag kan inte låta bli att tänka, undrar om jag någon gång kommer bli fri? Går det verkligen?

Jag lever, jag andas, jag är.....

2012-02-03T16:11:00.000+01:00

Jag går sakta och försiktigt över den snötäcktafotbollsplanen som annars är så sommargrön. Men nu, i denna stund, knastrar snönunder mina fötter. Varje steg och varje litet ljud det avger, får mig att inseatt jag lever. Jag finns här och nu, och det är sanningen. Jag lever. Jag andas. Jag är.

Kristallerna i snön glittrar när solstålarna når fram. De ger mig enförhoppning om att livet kan vara vackert. Att livet kanbli vackert. Inte bara kallt och mörkt, utan att det faktiskt också kanfinnas värme mitt i det kalla. Om jag bara fortsätter se. Om jag bara vågarfortsätta känna. Om jag vågar gå vidare på resan mot att finna mig själv. Ja,just det, MIG SJÄLV. Det som är jag, det som är My. Det ljusa som finnsdär inom kroppen. De där hoppfulla glasskärvorna som försöker ta sig frambland alla de mörka, splittrade och döda. De där ljusa bitarna gör att jag fortfarande har en tilltro till livet, samt en tilltro till att jag en dag kommer jag bli HEL. Troligen med en hel del ärr i själen, men ändå mer hel än vad jag är idag. Det är det viktiga.....

Att se, att acceptera, att hantera och gå vidare. Det är det det handlar om...... Vägen kan vara lång och slingrig. Den kan skrika åt mig att ge upp, och den kan piska mig blodig av ångest. Men jag har en sådan stark längtan efter att vilja leva. En längtan efter att klara av vardagens små enkelheter på ett bättre sätt än vad jag gör idag. Därför måste jag fortsätta. Försöker intala mig själv, att jag är en fighter, att jag fortfarande är en vinnarskalle. Att jag just därför ska fortsätta stå emot destruktiviteten och fortsätta jobba för att leva här och nu och ingen annastans.....

....och idag är det fredag och jag ska äta god mat med sambon, och försöka se en film, utan att behöva spola tillbaka miljoners gånger, för att min hjärna hela tiden far iväg på egna små upptäcktsfärder. Dessutom är jag såååå enormt sugen på något fredagsmums så det bara skriker om det. Ska unna mig det idag. Vad är ert favoritgodis?

Trötter...

2012-02-01T20:56:00.001+01:00

Uppskattar era goa kommentarer bara så ni vet :)

Idag blir det en tidig kväll. Eller en tidig natt. Är fortfarande trött efter nattens mardrömmar, trött efter dagens gråt. Trött på att jag ska hålla mig till ett matschema, samtidigt som jag är trött på att inte klara av att hålla matschemat. Men kvällens mål har gått hyfsat i alla fall. Kanske kan det fortsätta likadant i morgon? Ska dessutom träffa fina dietisten.....

..... jag vill gå dit och kunna säga att jag lyckats vända på det igen. Jag vill möta hennes blick och säga att "JA, jag är på rätt väg", och jag vill kunna visa henne att hennes tålamod med mig har gett resultat. Att jag inte låter mig påverkas av matmonstrets tankar. Jag vill komma dit och säga att jag inte tar ut min ångest på maten....

..... Chansen till att en dag må bättre finns fortfarande, och dagen i morgon kan bli till det bättre. Den behöver inte bli som dagen idag. Det gäller att välja väg och att gå åt motsatt håll jämfört med matmonstret. Det gäller att stå emot suget att inte äta, suget att hetsa, suget att kompensera, suget att stå emot kortsiktigt ångestlindring. Då snackar vi väldigt kortsiktigt!!! Ni vet vad jag menar tror jag....

Nope, sängen nästa nu då. Är trötter. Nattis på er!

Jag tänker inte ge mig.....

2012-01-29T12:21:00.001+01:00

Tänk om det vore så lätt att bara kunna nollställa sin kropp. Att börja om på nytt. Men det är inte så enkelt. Det som är jag, och det som blivit jag, har ju också med min historia att göra. Vem skulle jag vara utan den? Hur skulle jag vara? Ja, kanske inte den jag är idag. Men vem säger att jag skulle bli till det bättre, som person? Jag skulle vilja vara frisk, jag skulle vilja klara av att leva med mitt sinne i nuet, jag skulle vilja vara starkare och friskare, jag skulle vilja känna att jag orkar med mer än vad jag gör....

.... Men trots min sjukdom och mitt mörker, så har jag ju också egenskaper som jag vet att en hel del människor tycker om. En del säger jag är "mjuk" som person. En del säger att "jag har ett hjärta". Det värmer i mig när jag hör sådana ord och jag bli glad. Trots det, har jag svårt att ta till mig att någon faktiskt kan tycka bra om mig. Det går inte ihop i hjärnan och självhatet krockar med orden, BANG!!!!!....., och orden studsar runt i kroppen, försöker ta sig in i hjärnan, in i känslan, förbi självhatet.... Den där väggen av självhat, som är hård som cement, och så enormt svår att bryta ner...

..... Men de här egenskaperna som att jag är "mjuk som person och har ett hjärta", kanske är det min historia som gjort, att jag utvecklat just denna biten av mig själv lite mer? Jag har en förståelse för andra människor och en respekt, som jag kanske inte hade haft i lika stor utsträckning, utan mina upplevelser. Kanske hade jag haft det, kanske inte? Så frågan är väl fortfarande; skulle jag vilja nollställa kroppen, med risk för att mina starkare sidor skulle bli svagare? Troligen inte. Men vad jag vet är; att jag måste lära mig hantera livet och dess svårigheter jag stöter på. Jag måste lära mig andra sätt att hantera ångesten på, än de destruktiva metoder som jag använder mig av. Jag måste inse att människor faktiskt kan tycka om mig, fast jag inte kan se det själv......

......Jag måste också fortsätta med den behandling jag har, och jag måste fortsätta gå längs den väg jag påbörjat, även om det är ett helvete att ta sig ur helskinnad. Jag har inget val. Om jag vill leva lite bättre och lite mer så måste jag fortsätta..... hur dåligt jag än mår, hur många felval jag än slinker in på under vägens gång så måste jag påminna mig själv. Jag vill ju leva.... egentligen... därför ska jag fortsätta jobba med allt.... allt.... allt..... Jag tänker inte ge mig!!!

Hej hopp...

2012-01-28T19:51:00.001+01:00

Varit ute med goaste vovven. Underbart! Kallt, fast sådär skönt kallt:) Nu blir det slappa resten av kvällen. Underbart det med. Försöker förtränga att jag åt för mycket tacos tidigare idag. För mycket, men ändå inte alldeles för mycket. Kunde vart värre. Hej hopp, nu tog orden slut......!

Allt eller inget...

2012-01-27T12:13:00.002+01:00

Varit på dsv, ätit frukost, gråtit, pysslat, gråtit lite till..... känner mig som världens mest ynkligaste person som inte ens klarar av att vara åtminstone lite social. Hatar mig själv just nu.... borde kanske inte göra det, men gör det ändå. Vill inte äta lunch, för det känns som om jag fastnat i den återkommande hetsspiralen.... det är kört, bara jag öppnar munnen.... så grabbar matmonstret tag i mig... Jag vill inte äta, jag får inte äta, allt eller inget. Så är det just nu..... ALLT ELLER INGET! Skit också....

......

2012-01-25T15:26:00.001+01:00

Dendär lilla lilla tjejen,

medglittrande ögon och glans.

Ja,säg var tog hon vägen,

varvek hon av någonstans?

Vardet kanske i 4:e,

kanske6:e eller 8:e ring?

Detgick så tyst och stilla,

ochingen märkte nå´nting.

Hongick som en vandrande vålnad,

medtårfyllda ögon som skrek.

”Snällase mig, hjälp mig,

uttill en ny verklighet”.

Mentiden gick och flickan,

slötsig inom sitt skal.

Honblev alltmer lik en mussla,

ochföll ner i den mörkaste dal.

Fortfarandeirrar hon runt och söker,

imörkret efter ljusets sken.

Detdär ljuset som viskar försiktigt,

”jagfinns här inunder en sten”.

Jaglyfter på stenen och finner,

dentrasiga flickan med rester kvar.

Jagundrar, ”är det för sent att rädda,

denmänniska hon en gång var?”

Den människa hon var förr i tiden,

innan mörkret satte bo.

Ja, kanske kan hon räddas,

så själen åter får gro....

Januari 2012

God morgon vackra värld....

2012-01-25T05:28:00.000+01:00

God morgon vackra värld. Ja, kanske kan den bli vacker idag. Kanske kan den få alla de där färgerna som jag så gärna vill se den i. Kanske kan gårdagens kvällshets och känslan av en kropp som har liknelsen av en elefant, isåväl tyngd som utseende, få fall bak i dimman någonstans. Känner mig ENOOORM!!!! FAN! Hur jag ska nu kunna äta frukost som jag ska? Hur ska jag kunna äta lunch och mellanmål som jag ska? Vill skära in och skära in, dealandet pågår för fullt i hjärnan, så hjärnkapaciteten är det uppenbarligen inget fel på.

Nä, nu får det vara slutpladdrat och jag drar mig undan till bokens värld. Får väl se hur länge hjärnkapaciteten fungerar då tro. I minut kanske, eller 2.... Ja ja. Kan jag koncentrera mig åtminstone liten stund, får jag väl va nöjd då da.... Det bästa är väl om jag skulle råka slumra till, men John blund..... var fasen är du någonstans. Har väntat hela natten ju.....

Idag....

2012-01-24T12:22:00.000+01:00

Snart blir det lunch; makaroner och köttförssås. Trygg mat, som tyvärr börjat bli lite tråkig, som så många andra rätter.... som jag ständigt äter.... Men har i alla fall piffat till den med extra stark chiliikrydda. Gott :) Har visst fått lite smått dille på att ha chillikryddan till allt nu för tiden.

...Sedan ska jag träffa KAP, vilket känns enormt bra. Kanske kommer det göra underverk att få lite support idag. Välbehövligt. Mycket som hänt, mycket som händer inuti. Känslor som stormar, som sitter fast, men som antagligen vill OCH behöver komma ut. Hoppas sminket håller bara.... äh, vad sjutton, skit samma. Jag får väl handla mat med svarta kinder sedan i så fall. Vem bryr sig, egentligen. "Aha, där är en som kan visa känslor, som inte är rädd för att gråta".... ja, den personen, det kanske kan bli jag det??

Inom räckhåll.....

2012-01-23T12:44:00.004+01:00

Gråten sitter fast inombords. Skriken tystnar och det känns som om jag snart kommer gå upp i atomer. Att jag kommer lösas upp i tomma intet... Kanske inte skulle vara så dumt egentligen?.....

.... men det är klart... då skulle jag ju inte få chansen att bli frisk. Då skulle jag inte längre få chansen att bli fri från mitt mörker. Chansen att få det liv som jag längtar efter. Ett liv där jag känner mig fri. Ett liv där mitt medvetande finns närvarande i nuet...., ett liv där jag känner att jag lever, med mer ljusa än med mörka känslor. Ett ljust liv som fortfarande finns inom räckhåll. Det är långt bort och jag får kisa som attans för att överhuvudtaget se det lite lite grann. Men det finns där. Det måste finnas där......

Jipiie...

2012-01-19T21:43:00.004+01:00

Just nu känner jag mig glad. Just nu känner jag mig stark. Jag säger bara en sak; JIPIIEE!!!!

........

2012-01-18T08:29:00.003+01:00

Mitt liv går i en ond spiral, utan slut, utan stopp. Jo....., ibland kommer det små stopp av lugn, små stopp som inger en känsla av att "Ja, det här kommer nog gå bra". Men de stoppen är så små. De är så korta och så skörbara.....

.....Jag längtar till den dag då jag blir starkare. Den dag då jag känner att jag kan säga ifrån, den dag då jag kan leva mitt liv utan att mitt mörker hänger mig i hasorna. Utan att det lägger sig som en grå massa runt varenda cell inuti kroppen. Sluter om, hårt, och vägrar släppa in något ljus. Jag vacklar till, kan inte andas, det snurrar runt, jag stänger av.... tankar....

Dessutom ser jag fram emot den dag, då jag med ett stort leende på läpparna, kan ge matmonstret en stor smäll på käften. Den dag då jag kan ignorera honom, och visa att jag är starkare. Den dagen då jag väljer att äta en av stans godaste semlor bara för att det är gott, och att dessutom inte kompensera efteråt. Att äta med gott samvete, att tillåta mig, att ignorera honom.... det kommer få honom på fall. En dag......

.........

2012-01-16T12:55:00.002+01:00

OCH...... JAG ÄR INTE ENS VÄRD EN ENDASTE BLICK..........

Tjohooo....

2012-01-13T23:12:00.003+01:00

Tjohooo, ingen hets idag. GLAD, GLAD, GLAD är jag! Unnade mig till och med 4 bitar choklad ur en alladinask som stått oöppnad sedan jul. Ooooj, vad jag tvekade innan jag öppnade den (rädd för hetsen såklart), men så tänkte jag; "jag ska ta 4 bitar", och "jag får unna mig några bitar choklad en fredagkväll". Precis som de flesta andra människor gör. Sagt och gjort, så fick det bli......

......Och..... guess what!!!! Jag klarade det. Ana och Mia, jag säger bara en sak; "skit ner er"!!!! Shit, vad förvånad jag är själv. Sambon min kommer bli gött impad, tror jag i alla fall, eller hoppas. Mitt hjärta <3. Längar tills han kommer hem från jobbet, nu är det bara några timmar kvar. Själv hoppas jag få lite mer sömn inatt än jag fått de flesta andra nätter denna vecka :( Tröttsamt...... John blund besök mig inatt tack. Jag önskar mig en lugn natt, utan mardrömmar och utan uppvaknande som närmar sig xxx i antal.... Går det att ordna tro?? Please.....

Livskvalitet...

2012-01-12T21:59:00.000+01:00

Idag... har jag känt på livskvalitet, glädje. Har träffat finaste, goaste vännen från annat land. Ett land som hon förhoppningsvis inte blir tillbakaskickad till. Väntan..... en väntan som en annan inte kan sätta sig in i. Jag kan försöka förstå, men jag kommer aldrig kunna förstå fullt ut hur det är att inte ha en plats i världen. Att inte ha ett hem......, att inte veta om man kommer få stanna kvar i det land man befinner sig i. Att kanske bli utvisad till det land där man inte har något eller någon kvar. Ett land där man vet att man kommer bli förföljd. Tänk att leva med den rädslan. Som sagt, jag kan försöka förstå, men jag kommer aldrig förstå fullt ut förrän jag skulle hamna där själv....

......Denna person har kommit att bli en av mina allra närmaste vänner. Den vän som jag fann inne på en sluten psykiatrisk avdelning. Försiktig kontakt där vi båda försökte göra oss förstådda på all världens språk. Tur att kroppssråket finns :). Ha, ha, antagligen har vi sett för roliga ut ibland...... Fick förresten en klocka av henne idag, gulliga hon <3. Bara för att hon tycker om mig. För att jag blivit en av hennes allra bästa vänner. Ömsesidig vänskap. Underbart.

Sedan på kvällen idag så har jag tränat. Inte för att förbränna, inte för att matmonstret säger att jag ska, utan hör och häpna!!!!....... för att JAG vill. Och det var ROLIGT! Riktigt, riktigt roligt.... och jag är en vinnarskalle, ända ut i fingerspetsarna, eller tåspetsarna också förresten.... KUL...... KUL....

Och inte har jag hetsat idag heller..... whiihiiieee :D Nu återstår däremot kvällsmaten, och den ska ta mig sjutton ätas upp!!!!! Jag vägrar lyssna på matmonstret idag. VÄGRAR!!!!

.............

2012-01-10T23:36:00.002+01:00

Idag klarade jag det inte...... MISSYCKAD!!!!!!

Kanske kan jag klara det i morgon igen?, men nu orkar jag inte ens tänka så långt. Är så enormt besviken på mig själv. Varför klarar jag det inte??? Varför, varför, varför.......!!!!!!

Hetsmonstret....

2012-01-09T23:27:00.000+01:00

Oron mal i kroppen, och jag känner hur hetsen är på väg. Den där hetsen som legat och lurat inom mig, och bara väntat på rätt tillfälle att sätta in sin stöt. Jag halvspringer in i köket. Öppnar skåpen, äter russin, fikon, sedan in kylen för att frenetiskt söka efter något ätbart..... hittar lite julgodis, smäller i mig dem. In i soffan, dricker vatten, hatar mig själv för vad jag gör, vad jag gjort. Känner hur ångestmonstret blir allt värre.....

......och ändå.... springer jag upp igen. Åter sätter jag kurs mot köket, slänger upp luckor och skåp snabbare än jag hinner andas. MAT, MAT.... kommer på att rostbröd finns i frysen OCH mer julgodis. Sliter upp brödpåsen med skakiga händer och slänger fram några skivor, samtidigt som jag stoppat lite fruset julgodis i munnen. På med massa smör och ost. Försöker tänka att jag måste tugga väl, vill kompensera, tankarna finns där hela tiden. Men det är forfarande inte över......

.....så..... jag springer in i köket igen, snabbt, snabbt måste det gå, river i frysen och hittar det där paketet med vaniljglass som är halvfullt. Jag häller på hallonsylt, och vräker sedan i mig glassen på ett sätt som en utsvulten människa skulle göra. Samtidigt gnager det dåliga samvetet, och ångesten blir allt högre ju mer jag faller för hetsmonstret. Ju mer jag låter honom få mig att äta. Känner mig fet, vill kompensera, NU, NU.... men står emot. Jag gör det inte. Jag vill inte, jag får inte!! Visst, det är en lättnad just då, men sedan då.... Då är ångesten ännu värre. Jag måste bryta hetsen, jag måste klara av det annars klarar jag definitivt inte stå emot kompensation. Jag vet ju det, så jag klarar att bryta. På något sätt så klarade jag av det. Denna gången!

Men nu sitter jag här med skyhög ångest, en ond mage och undrar.....VAR DET VÄRT DET???? Ångesten som var, är fortfarande kvar och högre. Jag lät hetsen få grepp om mig och jag förbannar mig för det. Jag hatar verkligen detta........, trots att jag bröt mitt i, så känner jag mig så enormt svag som inte klarade stå emot hela vägen. Jag ville ju det......

Sömnlös

2012-01-09T00:16:00.000+01:00

Sömnlös. Ligger och vrider mig, snurrar runt, somnar till, vaknar, ångest, tankar, faller, somnar till, vaknar...... Varför ska det va så förbaskat svårt att få en ordentlig och lugn sömn???!!!! Arghhhh.....

.... men nu är julen borta ur vårt hus i alla fall. Barren kommer väl titta fram till midsommar ändå förstås, om inte annat i ryamattan....., från det ena till det andra.....

Längtan

2012-01-08T15:43:00.001+01:00

Det skriker inombords, av längtan, av saknad. Inte trodde jag jag skulle känna mig så här ensam när min goa farmor gick bort. Jag saknar att sitta vid hennes köksbord, småprata om allt och ingenting. Jag saknar att sitta där och äta damsugare som jag har svårt att tillåta mig äta, men egentligen älskar. Kom på att jag har 2 här hemma nu visst :),.....

..... för.... pappa skickade med två av de som blev kvar efter fikat igår. Det är ju så gott, och kanske borde jag äta upp dem nu idag? Till mellanmål kanske....? Inte bara för min egen skull och för att jag faktiskt får, utan också för att göra så att min farmor drar på sina mungipor där hon är nu.....

...... Drack några klunkar cocacola härom da´n också och då tänkte jag att nu får hon nog en smärre chock. Tur hon inte kan dö i hjärtinfarkt.....!! Men eftersom cola var hennes älsklingsdryck, och eftersom jag ändå var i hennes lägenhet så tänkte jag att vad sjutton..... En sak vet jag; Hon hade blivit glad....., men min favvodryck är fortfande varm choklad, yammiie.....

Ok....

2012-01-04T16:50:00.002+01:00

Dagen idag..... ja, den har faktiskt varit riktigt ok. Skönt att ångesten inte alltid kör runt i kroppen med sin fulla kraft. Jag behöver de här dagarna som är något lugnare, för att orka med de svårare stunderna. Och jag vet aldrig när det vänder. Det kan vända om 15 minuter, det kan vända om 2 timmar......, men just nu är det ok och det känns så enormt skönt. Sedan om det blir kaos senare under dagen/kvällen, det får jag ta DÅ. Det får jag försöka hantera då....

I morgon blir det träff med dietisten. Har inte vågat väga mig på ett tag, och det har väl knappast inte varit ide heller, med tanke på hur mina matvanor har härjat hej vilt. Det blir ju ingen "rättvis" vikt då ändå. Ja, ja..... vikt och matnoja, och annat mörker som snurrar runt inom mig...... hej då säger jag bara!!!! Försöker i alla fall.....

Jipiiee!!

2012-01-03T15:50:00.002+01:00

Tisdag idag då..... Varit på dsv, gick sedan in till stan och en köpte ny almancka, ätit lunch (såklart!!), påbörjade en hetsattack men lyckades bryta mitt i. Shit, vad jag känner mig nöjd över det. Jipiiieee!!!

Nu ska jag glömma allt extra jag fått i mig idag och snabbt gå över till matschemat igen. Svårt? JA! Ett måste? JA! Så egentligen har jag ju inget att välja på. Middagsplanering nästa då da.... gud vad enkelt det låter. Men jag kan, jag ska, jag måste...... stort finger åt matmonstret nu bara!!!! Nå´n mer som är på?

Delmål....

2012-01-01T21:18:00.001+01:00

.... och så var årets första delmål avklarat. Belöningsasken är åter en del av mitt liv.

Nu blir nästa delmål; att få en sten i den nu ikväll. Ingen hets = 1 sten. Med andra ord..... ät bara efter matschemat!!, vilket innebär, "inget mer idag". Jag ska klara det :) Även om nyårskakan står i kylen och frestar mig.... och den oöppnade chipspåsen.... och alladinasken... och .... och....... så ska jag klara det! Jag vill inte hetsa. Jag vill inte svälta (eller jo, mitt matmonster vill det), men jag ska gå emot honom.....

och... jag vill äta efter matschemat, utan att känna ångest, utan att få dåligt samvete, utan att någon knackar mig på axeln och säger hur fel jag gör. Hur fel jag är. Jag vill inte ha en äs. Jag vill inte ha ett mörker inom mig som jag inte kan hantera. Jag vill bara bli frisk och klara av att hantera vardagen. Känna att min hjärna får lugn och ro, och jag önskar så att mitt inre kunde få en liten stunds vila. Jag vill ju bara klara av att leva.... lite bättre och lite mer än vad jag gör nu. En dag, då kanske.....

......

2011-12-31T16:10:00.005+01:00

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

..... vill jag säga först och främst. Ni goa därute.

Jag vill låta år 2012 bli det året då jag bliv frisk. Tänk att kunna se tillbaka om några år, och veta att här, JUST HÄR, vände det. Här blev allt bra. Visst hade det varit underbart! Att veta när det blir ett slut på helvetet. Att ha en tidsgräns. Här är jag sjuk, och här är jag frisk. Vet dock att det inte är så enkelt och jag har valt att inte ge mig själv några nyårslöften. För,.... jag vill inte förlora. Jag vill vinna, jag vill känna att jag kan, så just därför, kommer jag ge mig själv löften och kredit dag för dag. INTE för ett helt år. Jag ska fortsätta göra mitt bästa. Jag ska fortsätta med min behandling, jag ska försöka se de goda sakerna hos mig själv och inte döma mig själv alltför hårt. ETT löfte ska jag dock avge och det är att starta upp arbetet med min lilla belöningsask igen. Kommer ni ihåg den?

Den har legat i dvala alltför länge nu, så imorgon aktiveras den. Jag är värd belöning när jag gjort något bra. Det är en tanke jag ska ta med mig till år 2012, om jag så ska pränta in det i pannan på mig. Sedan vet man aldrig hur långt tanken räcker, och jag kanske tycker mig se helt annorlunda på saken i morgon. Troligen kommer jag då anse mig, icke värd belöningar (som ju är den vanligaste tanken), men då ska jag läsa om detta inlägget och så ska jag ta mig sjutton klara mitt första löfte. Sedan om jag får en belöningssten eller inte, det får dagen i morgon utvisa. Men oavsett, så kommer ju "projektet" vara igång. JA, det ska det banne mig........

Ger ni några nyårslöften?

Illusion....

2011-12-30T12:34:00.002+01:00

..... och snart kommer BS som lunchstöd, och fan heller att jag vill äta nu!!! Vill inte,...... får inte,...... för mig själv....

Tårarna bränner bara bakom ögonlocken och jag vill bara lägga mig under täcket och glömma att jag finns. För finns jag verkligen? Tänk om allt bara är en illusion? Tänk om inget finns på riktigt, då kan jag ju inte heller vara någon.....? För då finns ju inte livet..... och då kan man inte ta död på något, och då kan man ju inte heller förstöra något som man ändå inte är.....? Är jag verkligen levande....?????

Skulle jag vara någon???

2011-12-30T12:08:00.000+01:00

Ledsen, ledsen, ledsen, ledsen..... ännu en gång känns det som att jag har fått bevisat för mig att jag är INGEN (fast jag vet att en del av er läsare inte håller med). Jag är ingen person som man behöver ta hänsyn till. Jag är ingen för att jag inte är högljudd och framåt. Jag är ingen för att jag inte syns. Jag är ingen, ingen, ingen. Jag är en genomskinlig skugga som bara finns där lite vid sidan om. Ingen som man vill se. Någon man glömmer av.

..... Men tack min fina KAP för att du ringde, och för att du ändå försökte få mig att förstå att jag visst är någon. Att det är ett friskhetstecken när jag säger ifrån. Att jag klarar av att säga ifrån. Du försökte få mig att förstå att det inte är mitt fel. Att jag inte ska lägga skulden på mig själv. Jag har inte gjort någon fel. Du sa att ska jag skulle göra något fint för mig själv. Att jag är någon och att jag är värd något. Men,... jag kan verkligen inte se det, och jag kan verkligen inte känna det. Jag känner mig bara som en skitig soptunna, som lika gärna kan kasseras.......

.....Men tack ni läsare som gett mig så fina ord efter min farmors bortgång. TACK!

Tack....

2011-12-27T16:15:00.002+01:00

Tack för era tankar och ja...... det är ett faktum att min farmor nu faktiskt är död. Det känns tomt, det känns ensamt. Men jag är glad över att hon inte längre behöver ha ont, att det faktiskt är över. Men det kommer ändå att kännas, att den person i min närhet som jag vågat öppna mig ovanligt mycket för, nu faktiskt är borta. För alltid. En människa som inte dömt mig. En människa som såg de små framstegen som positiva steg i rätt riktning. En människa som inte skämdes för den jag var. Den människan saknar jag.......

2011-12-26T18:41:00.002+01:00

Saknar dig, min goa farmor <3

Ingen....

2011-12-23T07:40:00.002+01:00

Jag orkar inte mer, jag klarar inte mer påfrestningar nu....., men jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra. Jag är ingen.....ingen, ingen......

......

2011-12-21T12:37:00.001+01:00

ÅNGESTEN äter upp mig. Så ledsen.... eller nå´t......

Nope....

2011-12-21T07:22:00.000+01:00

Nä..... blev för många recept att välja mellan när jag väl började googla. Helt plötsligt vill jag i stort sett göra lika mycket julgodis som det finns recept på. Kanske ett tecken på att jag inte ska baka just NU. Det får vänta ett tag till är nog bäst......

Fudge?

2011-12-21T07:08:00.002+01:00

Onsdag morgon. Funderar på om jag skulle göra lite julgodis nu på morgonqvisten, innan jag ska slänga mig iväg till dsv. Fudge, kanske? Har aldrig gjort det, men det borde väl kunna bli mitt nya bidrag till årets jul.....

...... men får nog bära hem det mesta till svärmors kyl när de är färdiga, annars lär de väl va slut innan julen ens har börjat. RISK, RISK, RISK för hets att ha sådant hemma. Känner ni igen det? Kan man frysa fudge förresten? Nå´n som vet?

Hej hopp!

Livet

2011-12-19T21:17:00.004+01:00

Varit och hälsat på min älskade farmor på sjukhuset idag. Så liten och späd, ligger hon där i sängen. Jag ser hur bröstkorgen rör sig upp och ner, andningen är tung, ögonen så tomma. Men så plötsligt, så finns det liv där inuti. Hon är med i sinnet, i hjärnan, trots morfinet som sprider sig inuti den fågellika kropp hon nu har kvar. Ibland snurrar det till och;

"nu är jag ute och cyklar igen"

......säger hon med ett litet leende mitt i allt det sorgliga. Min goa farmor. Och trots den ledsamma och ångestfyllda miljö som ett sjukhusrum kan te sig vara, så kan jag inte låta bli att le ända in i hjärtat av mig själv när jag ser henne le, samtidigt som jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Men ändå, så kan jag känna en verklig lycka. En lycka som jag vet att en del människor inte kan förstå. Ibland har jag svårt att förstå det själv. Men faktiskt, man kan besöka sjukhus, man kan besöka döende, man kan le och skratta ihop med svårt sjuka..... och man kan göra det utan att få dåligt samvete och utan att tänka att det skulle vara något konstigt med det. Döden är inte längre så farlig.......

...... Men kanske kan inte alla människor se det så? Kanske är döden, för många, något man inte talar om? Ungefär som att, "pratar man inte om det, så finns det inte". Men en dag så går det inte att titta bort längre. Verkligheten hinner alltid ikapp, och hur länge kan man blunda för något så verkligt som faktiskt finns? Det omger oss dagligen, och det är inget farligt. Det kan till och med vara något väldigt vackert, såklart också beroende på hur den specifika situationen ser ut. Jag är fullt medveten om, att man inte kan dra alla situationer över en och samma kam. Men om man har svårt att tackla döden, som på sätt och vis också är en del av livet, så kanske man ska försöka låta den där andra sidan få titta in också. Att döden kan var ljus och vacker. Den behöver inte vara mörk och grym, obehaglig och fasansfull. Precis som att, också begravningar, kan vara något vackert i mina ögon. Men vi alla är olika, vi tänker olika och vi har olika sätt att hantera svårigheter på...... Några väljer att se. Några väljer att titta bort. Och alla sätt är ok. Mer eller mindre bra kanske, men alla sätt är ok!!

Tänk så litet man kan vara lycklig över, när man inte längre har något val. Det kommer en dag då vi alla står inför att gå över till andra sidan. Ett val som vi i slutändan inte längre kan göra något åt. Om jag en dag skulle bli så sjuk att jag inte hade lång tid kvar i detta livet, skulle jag då ångra de mörka tankar jag själv haft / har? Som min farmor sa idag..... "stoppa i dig all mat du får, ät allt du bara kan" (hon tänkte såklart på min anorexi). De orden blev en liten tankeställare ..... och jag ska göra allt i min makt för att inte låta livet rinna mig ur händerna. Det låter lätt, men är så svårt. Men jag ska i alla fall fortsätta att försöka......

Men tänk om jag misslyckas? Jag är rädd för att inte klara mig ur min sjukdom. Jag är rädd för att jag inte ska klara av, att finna andra strategier än de destruktiva jag just nu agerar utefter. Tänk om jag inte klarar av att lära mig leva..... tanken skrämmer mig och gör mig rädd. Tänk om jag helt enkelt inte klarar det?

Idyllen sprack.....

2011-12-18T20:29:00.000+01:00

Julmys i köket

Tyvärr så har jag förstört, det varma och mysiga i fotot, med mitt eget agerande. Än en gång har jag fallerat för hetsen. Jag kan inte sluta äta dessa förbannat, goda, pepparkakor. Hets, hets, hets, av än det ena, än det andra. Men ska bryta nu. NU, NU, NU!!!! Ska försöka vända blicken mot det där mysiga och ljusa i livet igen. Det finns där runtomkring mig. Det finns också där inom mig, även om det är väl dolt många gånger. Oftast får jag leta och vända ut och in på mig själv för att se att det faktiskt finns där. Jag har det där, om jag bara inte släpper taget. Om jag bara inte släpper tron. Tron på att det kan bli bra, eller åtminstone att det kan och kommer att bli bättre.

Jag ska ta mig sjutton klara av att fokusera om nu. Jag ska välja att gå åt det andra hållet. Det nya och okända hållet. Den gamla vägen kan jag redan. Jag kan matmonstrets väg, och den kommer ta död på mig, en långsam död. Är det det jag vill? Nej, jag ska vända om nu. Jag ska åter ta mig upp på den okända vägen som jag hade börjat göra små avtryck i. Den väg som skrämmer mig så mycket, men som jag ändå vet är den enda rätta. Det räcker inte med att korsa den. Jag måste också vara tillräckligt stark och enveten och modig för att hålla mig kvar på den. Det är här det svåra börjar. Det är här jag blir osäker. Och det är här jag så lätt faller..... tillbaka..... och tillbaka....

2011-12-18T15:48:00.001+01:00

Har grejat och fejat som en tok i köket idag. Skåp har torkats ur, mat och burkar och allt annat smått och gott har möblerats om och fått nya platser. Fattar inte varför, speciellt en låda, har en förmåga att stöka till sig på 2 röda....... Kanske funkar den nya organisationen bättre?

Snart kommer svärföräldrarna över på middag. Räkmacka kommer det serveras idag. Länge sedan jag åt det, men gott. Besök om en timma alltså, och jag går fortfarande som en slashas här hemma. Kanske dags att hoppa in i duschen och fräscha till mig lite. På med lite vettigare kläder, men sminkningen skiter jag faktiskt i idag. Vad spelar det för roll. Jag tänker inte dölja något,... jag tänker inte gömma min sorg bakom sminket idag. Jag tänker vara naken......., dock inte helt. Tack och lov för det. Men i ansiktet.....

Slasktratt

2011-12-16T21:48:00.001+01:00

Det går inte bra alls, inte alls. Orkar inte hålla i mer. Orkar inte med detta livet mer..... orkar i finnas, orkar inte stötta, orkar inte känna mig som en slasktratt som man kan höra av sig till enbart för att gnälla, men också att man ska finnas till hands och stötta de anhöriga, som man ändå inte blir lyssnad till. Trots att jag som varit i psykiatrin länge och inte tycker det är tabu, som så många andra, så vet jag helt plötsligt ingenting.... i deras ögon. Fast det i slutändan visat sig att jag gett samma råd som sjukvården. Jag vet inte alltid bäst, jag vet inte att jag inte alltid ger de bästa råd. Men i detta fallet känner jag faktiskt att jag har mer insikt i hur vården och olika psykiatriska dilemman än dessa andra människor som är involverade i situationen.....

.....Men jag känner mig bara överkörd. Orkar inte svara i telefonen, orkar inte lyssna, samtidigt som jag känner mig egoistisk för att jag tänker som jag gör. För att jag för en gångs skull försöker känna efter vad som är mitt ansvar och vad som inte är det. Vad jag orkar med och inte orkar med. Men det är svårt. Speciellt när det handlar om personer som ändå står en nära och jag vill ju finnas där. Jag vill vara den släkting som bryr sig. Den släkting som jag själv saknade när jag var yngre och som jag själv saknar forfarande. Jag önskade att någon frågat rätt ut, jag önskade att någon brydde sig. Men jag känner att detta tar kål på mig i nuläget. Jag orkar helt enkelt inte, så jag får väl inse att jag är egoistiskt nu då. Och jag får försöka lämna över ansvaret till sjukvården. Vill de anhöriga gnälla, vill det veta saker som de ändå inte lyssnar på vad jag säger...... vad ska jag då göra mer? Då får de väl vända sig till vården helt enkelt..... I nuläget kan jag inte göra mer, men det gör mig inte heller mindre orolig. Tankarna finns med mig hela tiden och det tär på mig. Det förgör mig för jag har så mycket med mig själv som jag behöver jobba med.....

Behovvsmedicinen sprider sig i kroppen och jag skulle inte tagit mer, men var tvungen. Försöker skära ner, men ibland är det bättre än att göra annat destruktivt. Tack och lov att mobila kommer hit idag. De mest underbara personerna på hela teamet dessutom. Kanske kan det hjälpa......lite i alla fall.....

Hur gör man för att orka leva? Hur gör man för att orka tro på ett liv i friskhet, ett liv som inte styrs av ångest och självdestrukivitet i olika slag? Hur har ni gjort för att klara er ut ur ett sådant beteende. Snälla, hjälp mig!!

Nytt ansikte.....

2011-12-13T23:10:00.001+01:00

Fick lust att byta ansikte på bloggen, hacker som jag är.... hihi...

Vad tycks?

Lucia

2011-12-13T14:44:00.003+01:00

Lucia idag då. Var faktiskt i kyrkan och kollade in ett lussetåg för första gången i mitt liv tror jag. Luciafirandet och dess sånger är ju en av de saker jag faktiskt gillar med julen, vilken jag annars inte är speciellt förtjust i. I kyrkan var det vackert. Det var ljust. Det blev lite känslosamt, inuti kroppen. Varför vet jag egentligen inte. Kanske var det för att musiken och "föreställningen", lyckades ge mig en stunds stillhet i sinnet? Kanske var det för att jag hann känna efter i stunden. Att jag faktiskt befann mig i nuet, till stor del i alla fall? Kanske var det för att jag tänkte på farmor som allmer närmar sig steget över mot döden. Eller mot livet efter döden, vad vet jag.....? Kanske var det bara så enkelt, strunt samma vad..... det kändes ändå skönt att vara där i morse.....

Efteråt tog vi en sväng på fiket, där den så självklara lussekatten slank ner i magen. Mums var det :D. Tänk om man skulle göra allt detta till vår egen tradition? En tradition som har med julen att göra, men som samtidigt gör att jag kan finna ett lugn...... Kanske gör vi om samma sak nästa år, inte helt omöjligt......, snarare är det nog väldigt möjligt.....

Har ni firat lusse på något sätt idag?

Fallerar.....

2011-12-12T06:52:00.003+01:00

Jag står kvar, men hur länge orkar man stå upprätt utåt, för andras skull. Det kväver mig.............. och jag sätter mig själv i andra hand. Vad annat kan jag göra känns det som? Det går ett tag, men hur länge...... snart fallerar jag totalt...... Det är för mycket nu av allt........

Hur gör jag för att få lite sinnesro och egenro, mitt i all den kaos som råder runtomkring mig just nu. Jag vet inte. Vet ni?

Jag står kvar....

2011-12-09T07:02:00.002+01:00

Jag måste fokusera på mig idag. Jag måste tillåta mig få göra sådant som är bra för mig. Jag kan inte hjälpa andra om jag själv faller totalt. Jag måste fokusera på att äta, att göra konstruktiva saker, att göra det där som får mig att åtminstone inte falla rätt ner i golvet. Att försöka sova.....

......Jag måste fokusera på det för att kunna stötta den person som behöver mig så väl, men som jag också vet får professionell hjälp nu. Just nu är han i säkert förvar. Jag måste lita på det och tro på det. Sedan kan jag stötta och visa att jag finns här, men jag är ingen personal. Jag är bara en människa som visar att jag finns och att jag står kvar.......

Det är inte mitt ansvar.....eller?

2011-12-08T07:31:00.004+01:00

Det har hänt en grej, och nu kommer mitt vilja att hjälpa andra istället för mig själv, att sättas på prov. Kommer jag sätta mina egna behov först, eller kommer jag glömma mig själv och istället fokusera på det här andra. Är jag elak då? Eller kanske kan jag visa att jag finns där, men inte ta det stora ansvaret, för egentligen ligger det inte på mig.

Telefonsamtal......, personen får hjälp, NU, ......men.........FAAAAN!.....Jag orkar inte med detta också....... Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra? Vad kan jag göra? Maktlöshet är nog en av de värsta känslorna. Att se, men inte kunna göra något.... för i slutändan så ligger inte ansvaret på mig. Men det känns så......

....

2011-12-07T07:37:00.002+01:00

Känner mig avstängd men ändå inte. Jag försöker bita ihop, men inuti härjar känslorna runt i ett enda virrvarr. Jag försöker tränga in dem, låtsas att de inte finns. Går sådär, ska erkännas :(

Ska i alla fall pallra mig bort till dsv idag, efter överenskommelse med kp. Det är nog det bästa för mig ändå. Att faktiskt fortsätta gå dit, jag behöver ju det...... egentligen. Även om det känns trögt så ska jag dit, äta min frukost, vara där en stund..... Kanske blir det bra ändå????

Bevisat.....

2011-12-06T18:35:00.002+01:00

Idag..... gråter jag så mina ögon blöder. Behandlare glömmer följa med på inbokade möten, glömmer ringa tillbaka fast jag ringt i panik, och de sagt de ska ringa tillbaka om en liten stund (vilket är helt ok om de nu råkar minnas att jag ringt!!). Sekreterare som glömmer avboka mina besök. Det händer om och om igen. Är det mig det är fel på? Kanske är det så att jag verkligen är ingen ändå..... jag är ingen och ingenting, och eftersom till och med mina behandlare glömmer att jag finns (trots att mitt namn står i deras kalendrar), så är det väl precis så osynlig och oviktig som jag är......

......Kanske förtjänar jag att behandlas så här..... Jag skäms för att allt blir fel i livet som har med mig att göra.... Jag skäms för mig själv, hatar mig själv, den jag är, den jag blivit......

Mörkret är så nära, men ändå så långt bort. Undrar vad livet går ut på............ var tog ljuset vägen??????

.....

2011-12-06T09:23:00.003+01:00

Jag orkar inte le med munnen längre. Hjärtat är dött, så är mitt yttre också. Orkar inte ens försöka sätta på mig, min så trogna mask, mot omvärlden. Vill bara krypa tillbaka under täcket och inte finnas mer på en stund........

.............

2011-12-05T15:04:00.002+01:00

Jag känner mig så ledsen idag. Betydelselös, ingenting. Jag ÄR ingenting, jag bara finns vid sidan om.... som en skugga. En skugga som syns lite diffust där omkring de andra, men inget mer. Inget mer......... jag är bara jag och inget räcker, aldrig någonsin..............

Bloggtorka

2011-12-01T07:46:00.002+01:00

Började skriva, men jag har verkligen bloggtorka nu. Så får det va ibland.

Hoppas det går bra för er andra därute:)